Seg dag startar nu

Vaknade kl 8a och har inte gjort någonting sedan dess... Förutom att glo på Breaking Bad.

Dagen börjar nu. Ska packa väskan o ordna lite annat, sedan dra in till stan och handla för att sedan fortsätta till Kviberg och gymma.

Sedan vankas det fest, vettö

Och där blev jag dessutom av med min blatte-licens.


Ajde, peace out!

Att vakna som en kung

Vissa kvällar kan jag vara galet rastlös. Klockan tickar sent och jag gäspar men vill inte gå till sängs. Jag vill att något ska hända först. Att dagen ska uppnå ett slags klimax. Jag vet sällan vad det är. Istället ligger jag kvar framför TVn, eller med iPaden i sängen och fortsätter slötittar eller strösurfar, i väntan på att däcka av trötthet.

Andra kvällar är jag så trött att jag inte pallar göra annat än att slänga mig i sängen och somna direkt.

När jag vaknar känner jag mig som en förvirrad ekorre. Jag vet inte var jag är, vem jag är eller vad som händer. Dagen startar i förvirring (oftast är inget inför dagen förberett heller) och fortsätter i katastrofal snigeltakt; eller så tvingas jag iväg på jobb och upplever stress och ångest.

Med andra ord: inte alls rätt sätt att leva på.

Men andra kvällar...

Andra kvällar är jag galet mer James Bond än så; Efter en viss tid glider jag in på badrummet och kör igång min rutin:

• Packa väskan & förbereda shit
• Tandtråd
• Borsta tänder
• Tungskrapa
• Munskölj
• Tvätta ansiktet och återfukta med kräm
• På med stilig pyjamas
• Drick massa vatten
• Get to bed!

Resultatet är alltid enastående: Man vaknar som en kung, i pyjamas och tofflor bredvid sängen. Kaffet är en knapptryckning bort och iPaden väntar med nyheter och kylskåpet fylld med good shit till frukost.

Efter frukosten byter jag om, borstar tänder, drar på mig jackan, tar med mig den packade väskan och drar till gymmet. Redan kl 08 är jag färdig och kan se mig själv i spegeln med en riktigt grisig min, knyta min näve och säga:

'The Day Has Been Seized!'

Sagan om 05:40 och andra vanor

Det är den 8e dagen på året men den 13e dagen på min nya vana: att vakna 05:40 varje dag.

Mitt enda nyårslöfte

Inför 2014 har jag lovat mig själv att enbart ta mig an EN vana åt gången, i åtminstone en månad innan jag går över till nästa. Detta för att enkelt kunna fokusera och inte bli överkörd.

Det har tvingat mig att fundera kring vilka vanor som är viktigast och mest grundläggande. Att vakna i tid vann den matchen med hästlängder. Vaknar jag i tid spelar det oftast ingen roll hur jag känner mig; jag hinner få något vettigt gjort.

Jag har följt vanan bra och bockat av dagar som "avklarade" fastän jag inte har vaknat 05:40. Varför det? För att jag gett mig själv två stycken undantag.

Det ena är om jag går och lägger mig sent av diverse skäl (eller bara har svårt för att somna). Då behöver jag inte vakna 05:40. Däremot får jag inte sova i mer än fem timmar och fyrtio minuter.

Det andra undantaget träder i kraft om jag känner mig exceptionellt trött och inte kan lägga mig väldigt tidigt. Jag bockar av en dag som "avklarad" om jag innan jag somnar bestämmer mig för en rimlig tid att vakna och sedan håller den tiden.

Idag är en sådan dag. Igår var jag seg av att inte ha sovit ordentligt på ett par nätter och när jag lade mig satte jag alarmklockan på 07:10.

Den goda nyheten är att jag vaknade 06:30 av mig själv och låg sedan kvar i sängen tills klockan ringde. Därefter tog jag iPaden i handen och fortsatte ligga kvar i sängen tills dess att jag reste mig upp och satte mig framför datorn för att skriva det här inlägget.

Nästa steg

Nu är klockan 10:03 och jag sitter och skriver. En perfekt start på dagen. Hade jag vaknat 05:40 och ätit frukost direkt och sedan sprungit till gymmet hade jag varit färdig innan klockan 9 och vid den här tidpunkten kanske till och med skrivit färdig detta inlägg.

Jag vägrar dock gråta över spilld mjölk. Jag vaknade senare än jag bör och har surfat bort ca tre timmar av dagen, men har fortfarande galet mycket tid kvar. Detta är magin med att vakna tidigt och för tillfället njuter jag av det utan tvång på att göra massa annat.

Om en månad är det dags att påbörja nästa vana. Då ska jag plugga 4h varje dag, med undantag för en 45minuters session vid särskilt stressfyllda dagar...

...tror jag i alla fall. Jag har inte bestämt mig till hur jag vill lägga upp vanorna. Jag har tolv månader på mig att utveckla vanor. Att spika fast ordningen utan större omtanke känns vårdslöst.

Listan är i dagsläget sju vanor lång (vilket ger mig utrymme att lägga mer tid på någon vana ifall behovet finns):

• Vakna i tid
• Plugga
• Träna
• Programmera
• Sluta röka
• Äta hälsosamt
• Skriva

Och det är, kortfattat, min lista på nyårslöften.

Får se hur det går :)

Nyårskrönika

2013-2014

Det är svårt att säga när det hände. Det var mer en process; ena dagen lika ansvarslös och care-free som en tonåring för att sedan slungas in i en orkan av panik och ångest och snurra omkring där ett tag för att slutligen spottas ut hårdare, klokare och mer seriös.

Bara sådär och poff(!) är jag vuxen.

Jag fyller snart tjugofyra år. Det är tamejfanpå fortfarande ungt, men jag är inte längre steget före. Så länge jag kan minnas har jag legat steget före min ålder men plötsligt är jag sen in i matchen. Om fem dagar är jag 24 och jag står fortfarande och samlar ego runt skit som är kul när man precis fyllt tjugo.

Du får ursäkta mig, jag är för feg för att nämna detaljer. Det får räcka med konstateranden.

Nu stegar vi in i ett nytt år och i september firar jag 10 år sedan en viss grej hände som skakade till mig rejält och rörde om i min utstakade väg mot framtiden. Jag trodde jag mådde bra, att sådant skit inte lämnade några ärr; jag hade fel. Det lämnade mig som ett vrak av dåliga vanor som genom åren har hjälpt mig att leva spontant och impulsivt - och samtidigt gjort det omöjligt att hålla en röd linje och fokusera.

I had a nice run, sen kom vanorna ikapp och vågen tippade istället åt andra hållet. Från topp till botten.

2013 lärde mig ett par hårda läxor. Det första är att vägen mot rock bottom inte alls är särskilt svår att gå och att färden dit är snabb. Jag lärde mig att jag aldrig är samma person som jag var för en dag sedan, eller en vecka sedan eller ett år sedan. Att samla troféer och meriter och låta dem stå framme för att bekräfta hur duktig man är, är ungefär lika värdefullt som skräp i ett hörn. Varje dag vaknar man upp, oviss om vem och vilken sorts person man är. De beslut man tar och handlingar man begår fram till läggdags är ens enda merit och det som definierar ens karaktär.

Det sista jag lärde mig var väl den mest väntade läxan; att kärlek är nyckeln till ett gott liv.

Jag har:

• tackat nej till sex mycket mer än vad jag tackat ja (vilket är ett mindre mirakel).
• gjort mig av med distraherande relationer till förmån att prioritera de jag bryr mig om.
• långsamt börjat reparera vissa relationer som legat i spillror allt för länge.

Jag har upplevt misär, panik och sorg och i dessa dunkla tillstånd fann jag styrka, mod och hopp. Jag har fått smaka på konsekvenser av vårdslöst agerande, vilket det var hög tid för - oavsett hur bittert det smakar. Jag har stått framför spegeln och inte känt igen mig själv, varken fysiskt eller psykiskt; sett mig själv i ögonen och funnit tomhet.

Jag har i de värsta stunderna på allvar frågat mig om livet är värt att leva... Och i svaret på den frågan funnit grunden för den jag är och alltid har varit:

Ja, livet är värt att leva. Döden väntar på oss och han glömmer ingen. Vi har en stund, ett litet klick i universums gigantiska oändlighet på oss att få uppleva existens med alla dess smaker: sorg, glädje, ilska, lycka, frustration och lugn, rädsla och mod.

Livet är så otroligt kort och att vilja ta livet av sig är ett tecken på dåligt tålamod.

Och så skrattade jag, kollade upp i spegeln och fann mina ögon glöda igen. Där är han. Gubben som vägrar tycka synd om sig själv.

Man vet inte hur stark man är förrän ens styrka sätts på prov och man är inte mänsklig tills dess att man blöder. Och 2013 har jag både prövats och fått blöda.

And I fucking passed!

Så med detta avrundar jag året som har varit och önskar er alla ett Gott Nytt År!

Själv ska året spenderas med att komma ikapp till samma försprång som jag en gång hade.

Unto next year, then!

Ännu en högtid oförberedd

Det är aningen löjligt nu. Jag behöver bli bättre på att planera in tid och hålla dessa planer. Bättre på att strukturera upp vardagen och vila på helger. Göra bra ifrån mig när det gäller - och vila när det passar.

Istället blir det som det är nu: att jag nötar och nötar och nötar; och fortsätter att nöta. Kvalitén på mitt arbete blir varierande och jag vägrar planera in dagar för att vila och ta det lugnt. Jag vet inte vem jag försöker lura, men jag köper det inte. Det är inte ett hållbart sätt att leva och leverera bra skit på.

And I'm all about leverera bra skit!

Dåså. Då var den saken bestämd. Jag har inte skrivit en krönika för det här året (och jag tror inte att jag lär göra det heller), men tids nog ska jag skriva en plan för nästa år.

En realistisk och utförbar plan vars enda syfte är att följas. Så får vi se hur det går med det!

#nonsensblog

Idag ska jag dö

Det har börjat bra. Slaggade i tre timmar efter jobbet, tog mig ett rejält bad och satte mig sedan direkt framför skrivbordet och började plugga.

Idag ska jag dö

Jag ska plugga tills jag somnar; tills huvudet börjar värka och ögonen inte längre pallar se. Imorgon är det tenta och Gud vet att jag vägrar acceptera ett underkänt betyg.

Tyvärr tar eländet inte slut efter att jag skrivit färdigt provet imorgon. No no no. Efter morgondagens tenta väntar en vecka fullbokat med arbete. Två nattpass på Plastal, ett 24h pass som Personlig Assistent och därefter ett kvällspass på Johnson's Controls.

Det positiva är att en saftigt fet lön väntar på mig i slutet av Januari. Det negativa är, såklart, att jag kanske inte lever för att njuta av den. Om jag mot all förmodan överlever dessa kommande sex dagar ska jag se till att njuta av julen!

För det har jag i så fall förtjänat.

Peace!

Skräckens natt

Idag är det Fredag den 13e. Skräckens natt, dödens helg och oturens dag.

När jag behöver tur, glädje och optimism (tentaplugg) slår detta datum självklart in. Det rör mig dock inte i ryggen. Till att börja med tror jag inte på vidskepligheter och dessutom har jag aldrig haft tur i hela mitt liv™ och lär därför inte märka någon skillnad.

Jag minns att tv-kanaler alltid visade skräckfilmer på fredagar den 13e och att jag därför gillade detta datum. Idag har jag inte haft tv-kanaler på över tio år, men visst fan ställer sig känslan in ändå. Kvällen ska bli kul.

Jag tänker inte vara sämre än mina känslor. Dagen ska spenderas med att plugga och när jag är färdig och inte kan trycka in ännu en lärdom i skallen, ska jag köra igång Evil Dead. Har haft filmen liggandes ett tag nu och ikväll passar utmärkt att se på årets bästa skrämselrulle.

Resten av er lär dra ut på fest ikväll. Se till att höja glaset och skåla för mig; jag ska sitta hemma och gräva ner ansiktet i böcker för att sedan (förhoppningsvis) skrämma brallorna av mig själv med remaken av Sam Raimis kultklassiker.

Får se hur det går!

Hej! Betalar du TV-Avgift?

Vägen mot lycka

Igår skrev jag en förklaring om varför jag varit dålig på att skriva. Idag tänkte jag utvidga den.

Jag mår väldigt dåligt. Jag läser inlägg från i somras där jag slår fast att inget längre kan skada mig och tvingas konstatera att optimismen saknade grund. Jag mår (nästan) lika dåligt idag som jag gjorde för ett halvår sen och det är tufft att erkänna.

Framförallt är det tråkigt att känna sig såpass instängd i sitt psyke att man inte klarar av att fly undan dess spöken.

Denna depression drar ner mig rejält och varje dag är en kamp att komma igång.

I första hand måste jag erkänna att jag försätter mig i dessa tillstånd genom att inte lära mig av mina misstag. Jag vägrar vara realistisk när jag sätter mål för vad jag kan åstadkomma och efter ett par veckor av imponerande disciplin bränner jag ut mig själv och blir apatisk i månader.

Jag är så himla trött på detta. Jag måste bli bättre.

Jag ska plugga färdigt det tekniska basåret. Jag ligger efter rejält, men jag vägrar acceptera ett nederlag. I said I would and so I will, damnit! Fokus på plugg och träning. Inget skrivande. Det får jag lägga undan just nu (med undantag för att babbla här på bloggen).

Utöver det behöver jag få bättre vanor. Sluta röka, äta nyttigare kost och sova bättre. Återuppta meditation, osv. Små steg i taget.

Yalla - here we go!

 - Alex

Sagan om den Apatiske WebbDesignern

Jag har tidigare berättat att jag arbetar på www.theuglyones.se

Till slut bestämde jag att jag inte vet vad för design jag vill ha (idag är det en extremt minimalistisk sådan) och lade i stort sett hela utvecklingen på is.

Detta is har sedan gripit tag om mina fingrar och frusit fast min lust att vilja skriva här också. Jag vill inte investera tid och energi på en blogg som inte är min, på en sida som ett företag (google) äger.

Men jag är inte färdig med min egna blogg och skriver därför inte där heller.

Apati - javisst!

Vad som istället hänt är något jag inte alls räknat med; jag har börjat skriva på engelska, med ett helsnurrigt tema på den andra sidan.

Jag har i stort sett splittrat min personlighet i fyra delar och skriver med en överdriven dramatisk ton om kampen att upprätthålla fyra stora bollar i luften: Plugga, Träna, Skriva och Ragga.

Resultatet är mer pretentiöst än jag skulle vilja erkänna och innehållet tunt. Men det är roligt; i alla fall de få gångerna jag faktiskt skriver, vilket händer när jag inte har något bättre för mig och känner för att babbla.

Idag valde jag att skriva på den här bloggen eftersom det ju faktiskt är här jag har mitt hem för tillfället. Hem är då = en fungerande blogg utan vare sig buggar eller bristande funktionalitet. Jag antar att det också är ett sätt för mig att säga Hey, lyssna! Nu har jag bestämt mig för att tills vidare använda den här bloggen ändå. Vilket innebär att jag ska börja sätta press på mig själv att spotta ur mig några rader om dagen för att underhålla er som läser.

Tack för er som hört av sig och grabbat tag i mig för att fråga varför jag har slutat skriva. Ni förtjänar en flitigare skribent än mig och jag ska göra det bästa att leverera åt er.

Med det skrivet önskar jag dig som läser en underbar kväll.

Med vänlig hälsning,
 - Alexander

Manodepressivt med en pebble in my shoe

Jag går i skolan. Jag jobbar ca 50-60h i veckan. Jag skriver en bok och det är tänkt att jag ska träna...

På senare dar har jag gjort... nada, zipp NATHING!

Andra dagar gör jag allt.

Det börjar likna ett manodepressivt beteende men efter att ha konsulterat (läs: trakasserat) min privata läkare (läs: läkarpolare som funderar på att säga upp vår vänskap) kan jag slå fast att jag inte har något att oroa mig för. Detta är vanligt vid stress.

Särskilt med tanke på att jag varit förkyld. Låt mig förklara.

Jag trodde att jag skulle bli pigg igen efter min förkylning, men icke. Istället har jag åkt på ca 35 blåsor på min tunga som irriterar mig var femte sekund.

Jag skojar inte. Det är som att gå runt med en gigantisk sten i skon som hela tiden gör sig påmind och snor din uppmärksamhet.

Blåsorna är det enda jag känner när jag lägger mig på kvällarna och det första jag märker av när jag vaknar på dagarna. Däremellan är det en ständig jävla pain in the fucking ass(!)

Aja. Av med offerkoftan, på med den röda manteln, skorna och de röda kalsingarna - nu ska det flygas och räddas!

BUT FIRST...

...ska jag bränna tungan med en massa sprit och sörja över ännu en förlorad dag =/

 - Alex

Stålis sjukanmäler sig pga kryptonit på tungan...

Life of academics

Imorgon, 09:00, börjar det. Jag minns att jag satt på en spårvagn för tre år sedan och reagerade på några som satt mitt emot mig och kände hur de levde ett liv jag var menad att leva men inte längre kände mig hemma i. Som att jag skadat mig själv för hårt för att kunna repareras, gått för långt åt andra hållet för att vända mig om...

Jag pratar om livet som akademiker.

Nu är det ingen större grej som börjar imorgon, Tekniskt Basår på Chalmers, men ändå. Det stavas fortfarande Chalmers och bara det känns som en stor grej.

Är jag taggad? Jag vet faktiskt inte. Jag har dock bestämt mig för att gå igenom skitet och klara av det. Inga ursäkter, inget sista-minuten-ångest och inga icke-godkända kurser.

Straight up Gangsta!

Nåväl... Önska mig lycka till!

Äntligen börjar jobbet igen!

Bam Boom! sade det och så var semestern äntligen över.

Vadå äntligen? Vad är det för fel på dig?

Jag har ingen aning. Jag kom hem från min resa för två veckor sedan och det enda jag kunnat göra med min lediga tid är att slappa, spela spel, slappa lite till och äta mat.

Två lediga veckor och det enda jag orkat göra är två pass på gymmet och att dag för dag, en liten grej åt gången, ordna ärenden så att arbetssäsongen kan börja på en ny, fräsch, kula.

Jag är så utvilad att jag nästan blev uttråkad mot slutet och allt slappande gjorde mig bara seg och ängslig. Nu är semestern över och jag mår fenomenalt! Jag har vaknat i tid (nåja), arbetat och varit på gymmet. Jag har varit produktiv, rört på kroppen och ätit någorlunda bra.

Förra sommaren skrattade jag åt min polare för att han bara mådde dåligt under sin semester och väntade med spänd kropp på att börja jobba igen. Jag kallade honom för galen, sjuk i huvudet och massa annat. Men nu förstår jag hur han kände.

Jag vet inte om det är en bra eller dålig sak. Detta var min första riktiga semester på fem år (tidigare år har jag alltid jobbat och/eller drivit fester och events) och läxan jag lärt mig är denna: ska jag vara ledig så ska jag vara utomlands - annars kan jag lika gärna jobba! Av någon anledning klarar jag inte av att sitta hemma och inte ha något att göra.

En annan faktor kan också vara att jag varken festade eller hittade på något roligt. Men let's face it, jag gillar inte att festa (mer än att ragga på brudar, vilket varit on the low sen det tog slut med tjejen) och vädret de senaste veckorna har varit alldeles för kasst för att hitta på något kul.

Nu ser jag fram emot en action-späckad höst med plugg, jobb, träning och resor!

Hoppas du haft en fantastisk sommar!

Detta är en vintersemester som jag dock inte tackar nej till!

Jag är kär i min dator

Nej, inte jag. Men Joaquin Phoenix är det i sin nästkommande rulle Her och den första trailern finns ute nu.

Trailern vittnar om en liten film om vanliga människor och vanliga problem. Och en intelligent dator som kan prata. Detta kan mycket väl komma att bli en fantastiskt mysig rulle.

Kika själv:


http://trailers.apple.com/trailers/wb/her/

21h i Istanbul del 1 - Jag kom, jag åt, jag bad.

Klockan är 03:30 lokal tid och jag sitter på ett café i Taksim och skriver en sammanfattning av timmarna som gått och njuter av en dessert vid namn Künufe. Överallt är det människor som går och både butiker och caféer är öppna. Detta är en stad full av liv och rörelse.

Plötsligt avbryts jag i mitt skrivande av en sång som överröstar allt annat. En Imam sjunger dagens första böneutrop och plötsligt står torget stilla. Alla lyssnar och super in sången. Jag lägger undan besticken, sluter för datorn och låter sången fylla min själ. Jag är ateist, nästan mer än något annat. Det behövs dock ingen Gud för att slå fast att det muslimska ropet på bön är bland dem vackraste sångerna människan någonsin skapat.

But first things first.

Jag anländer i Landvetters flygplats runt fyra på eftermiddagen. Jag ska till Makedonien för första gången på fem år, men innan det ska jag landa i Istanbul och vandra omkring i staden i tjugoen timmar.  

Jag grabbar tag i min väska och börjar svära åt mig själv. Jag glömde både min klocka och mina solglasögon hemma. Visst lär det finnas möjligheter att shoppa loss för inga pengar alls i Istanbul, men ändå. Jag gillar ju faktiskt mina brillor och min klocka.

Några timmar senare sitter jag på planet och svär igen. Det är inte (alltid) roligt att vara 190cm lång och väga 110kg. Inte när man åker kollektivt, inte när man ska handla på Zara och inte när man ska flyga. 

Nåväl. Planet lyfter och efter ett tag lyckas jag vänja mig (eller?) vid det trånga utrymmet men när maten serveras märks det av extra mycket. Att sitta som en sardin och försöka äta mat med axlarna uppe vid varsin kind är ungefär lika obekvämt som det ser roligt ut. Dock är maten fenomenal för att vara serverat på ett flygplan och mitt humör förbättras.

När tanten bredvid mig reser sig för att gå på toaletten ersätts hennes plats av en liten sak på fyra år med sötaste fejset och ett överskott av energi som skulle kunna driva en fabrik. På busigt humör är hon också och missar aldrig ett tillfälle att sno min uppmärksamhet från boken jag (försöker) läsa. Hon gör detta genom att grimasera, ställa frågor om boken och undra varför jag är så stor. Jag frågar varför hon är så liten och hon ger mig en grimas. Jag begraver huvudet bakom boken där jag förbereder min comeback i form av att skela och blåsa upp kinderna till en boll. Jag lyfter ner boken och blottar mitt anlete vilket leder till att den lilla saken exploderar i skratt.

Bam, boom. Plötsligt är vi homies. Hon frågar om jag är från turkiet och jag frågar om hon fortfarande använder en potta. Hon kallar mig för tjockis och jag kallar henne för smurf. Vi grimaserar några gånger åt varandra igen och cementerar vår vänskap när hon tappar sin klubba och jag fångar den innan den träffar marken. Sådana band bryter man inte bara sådär.

Vi landar och jag stiftar bekantskap med hennes åttaåriga syster, deras mamma och deras mormor som var tanten som först satt bredvid mig. Tillsammans står vi i kön genom passkontrollen och fördriver tiden med skämt på dagisnivå. När alla är förbi avslutas vår gemensamma väg med kramar och jag är nästan tårögd. Men bara nästan.

Ut ur flygplatsen, in i Istanbul... Go!

Jag hoppar in i tunnelbanan, går på tåget och sätter mig. Framför mig sätter sig en mörkhyad man som frågar om jag är från Turkiet. Jag svarar nej och vi börjar prata. Han är från Kamerun och pluggar i Istanbul och vi har det trevligt de tre stationerna vi delar innan han hoppar av. Jag ska hela vägen till slutdestinationen Aksaray.

Väl där hoppar jag av och får se Istanbul inifrån för första gången. Damn, tänker jag. Överallt finns det stånd som säljer frukter som är så färgrika att jag inte ens vågar smaka på dem av rädsla att gråta för att sådan kvalité inte finns att köpa i vårt kära Sverige. Min blick fastnar på ett stånd som grillar kebab. Dessa turkar vet hur man lockar en makedon som mig och de har förberett sig väl. Doften sveper mig och trots att jag inte är hungrig beställer jag en.

Medan jag väntar på maten ser jag mig omkring. Detta är inte centrum, men gatorna är fyllda av människor som promenerar och överallt syns rök från stånd som grillar kött likt den jag står vid och i varje kvarter tycks spiror från moskéer resa sig mot skyn.

Redan när jag hoppade av tunnelbanan fanns en sådan moské bakom mig och det är liksom ingen big deal alls att en flippat vacker moské bara existerar sådär mitt bland ingenstans. Ingen förutom jag tycks tappa hakan. Det sägs att en man är från New York går runt i staden utan att någonsin titta uppåt och jag antar att samma sak kan sägas om Istanbul; ingen verkar anmärka på hur vackra stadens byggnader faktiskt är. Ingen förutom jag, förstås.

Jag äter upp min kebab, frågar några killar som röker vattenpipa (de sitter på trottoaren utanför ett kafé och njuter av en pipa - bara sådär. Vilken lyx!) om vägen till Taksim och får mina direktiv samt erbjudandet att ta några bloss av deras pipa. Självklart tackar jag ja och konstaterar att denna gigantiska sak också är en sådan grej man inte finner i vårt kära Sverige.

Jag går mot Taksim men märker snabbt att jag underskattat min förmåga att orientera mig i en storstad jag aldrig tidigare besökt. Efter några svängar höger och några åt vänster ger jag upp och sätter mig vid en busshållplats. Några killar berättar att bussen inte tar pengar och att man måste köpa ett kort i förväg men innan jag hinner fråga vart man gör det dyker det upp en mini-buss taxi som kör människor kollektivt för 2,5 lira (mindre än 10kr) och jag hoppar på. Något som visade sig bli till en berg- och dalbana längs Istanbuls gator.

Helt ensam om att vara glad att åka kollektivt!

Taksim, Italienare och vattenpipa.

Gick sådär, va...

Jag hoppar av och börjar gå längs paradgatorna. Överallt är det stånd som säljer det ena och det andra och jag finner det svårt att inte äta - det är ju så fucking billigt och gott!

Jag blir sugen på vattenpipa men priset känns överflödigt och är faktiskt tänkt att delas i sällskap och jag tappar suget tills jag hittar två andra turister från Italien. Ena killen är precis som man föreställer sig att en italienare ser ut, medan den andra är bekvämt klädd och har dreadlocks. Jag frågar om jag kan vara med och dela på deras pipa och de bjuder mig varmt in till sitt sällskap.

Vi pratar om allt och inget och jämför kulturer (och pris på weed, men det behöver ju ingen egentligen veta) och har det jävligt trevligt. En timma senare känner jag att samtalet dör ut och eftersom jag bjöd in mig själv känns det självklart som läge för mig att tacka och gå. Men först ska vi ta bilder.

Best of 300 000

En pojke går förbi oss och försöker sälja hattar men vi avvisar hans erbjudande och ger honom istället 1 lira var för att han ska ta kort på oss med våra respektive telefoner. Detta gör han med bravur och trots att vi upprepande gånger tackade honom för hans jobb kunde han inte sluta ta ca 300 000 foton på oss. Arbetsmoral, någon?

Jag fortsätter uppåt längs gatan och anländer till slut vid Taksimtorget där jag sätter mig vid ett café för att testa Künufe. Det är en dessert som består av spagettiliknande strängar som är stekta ihop med någon form av ost och socker, toppat av vad jag gissar är krossade pistagenötter. Några vänner på jobbet påstod att detta var ett måste och redan efter första bettet tar jag av mig hatten och bugar - detta är utöver det vanliga.

Jag tar fram min dator och uppdaterar nära och kära att jag lever och börjar sammanfatta kvällen thus far. Klockan är 03:30 och jag hinner skriva några meningar innan allt stannar upp för att njuta av böneutropet.

När det är färdigt äter jag upp desserten, skriver färdigt denna artikel och ska packa ner datorn. Nu är det dags att vallfärda mot den gamla delen av stan för att testa på livet som muslim och besöka de vackra moskéerna som inreder denna magnifika stad. Önska mig lycka till!

Mvh - Alexander S.

Undertecknad kunde inte vänta med att smaka INNAN desserten fotades.
Jävla tjockis!

P.s. Detta skrevs natten mot måndag den 15e Juli. Nästa del kommer så snart den är färdig. Av uppenbara skäl har jag inget överskott av arbetstid här nere och tillgång till Internet är begränsat. Tack för ditt tålamod!

Fuck your new model car - we ridın old school

Klockan e 10 lokal tıd och sıtter po ett ınternetcafe for att dra ut po tıden. E lagom trott o slıten. Har sammanfattat halva kvellen ı mın dator (som jag ej har ınternet tıll for tıllfellet) och det ska bli intressant att dela med sıg av det.

Har hunnıt med allt jag planerat och lıte tıll, forutom Balik Ekmek (fısk i brod) som tydlıgen ska vara ett moste.

Peace out!

In i ett plan, upp i luften, bort härifrån.

Sitter med spänd kropp på landvetters flygplats. Mestadels för att jag inte hittar någonstans att röka, men att jag ska besöka en av världens största städer är självklart också en faktor.

Om ca 30 minuter lyfter vi och då jävlar(!) ska jag äta.

Vi hörs!

Five years of hell

Det krampar i hjärtat, baby. Tårarna rinner och jag vet inte vart jag ska vända mig. Det som en gång var min ort att fly till har blivit ett fängelse. Att vända ryggen mot och rikta mig inåt fungerar inte när det som gömmer sig där inne är demoner och destruktiva tankar.

Det har varit fem år av helvete.

Fem år av hunger efter något jag inte kunnat hitta. En hunger jag istället mättat med meningslösa distraktioner som försatt mig ännu djupare i skitet.

Men ljuset i slutet av tunneln börjar synas. Natten är som mörkast strax innan gryning, sägs det, och det har varit mörkt ett tag nu. Men gryningen är på väg, den väntar på mig och viskar i mitt öra; "Lite till, Alex. Snart är det över".

Därför rinner det, därför känner jag smärtan i bröstet först nu. För nu kan jag andas ut. Nu kan jag se på det med öppna ögon och mod i hjärtat. Ikväll arbetar jag sista arbetspasset, sen har jag semester och flyger iväg. 

In i ett plan, upp i luften, bort härifrån.

Det har gått fem år sedan sist jag besökte mina föräldrars land. Det känns symboliskt på ett sätt, eftersom helvetet började efter det besöket och tar slut nu. Och slut tar det nu. Inget kan längre skada mig, allra minst jag själv.

På flera sätt har dessa år varit livets smärtsamma läxa i kursen "att växa upp och bli till en man" och jag har varit exceptionellt långsam på att lära mig.

Dåliga förebilder och att leva i ett samhälle som saknar exempel på människor jag vill ta efter har gjort sitt. Jag tar dock ansvar för att ha varit motstridig och vägrat växa upp. Jag ville inte (och kommer antagligen aldrig vilja) bli det vårt samhälle ser som norm för en vuxen man. Istället för att lära mig och utvecklas till det jag vill bli avvaktade jag och tänkte istället; fuck it, de löser sig.

För att citera Hova, "I'll take blame for that".

Men no mas. Nu är det över, så jag torkar mina tårar, städar mitt hem och blickar framåt.

Det ska bli en fantastisk höst.

Attachment on the nozzle make the iron fire funny

Never stop until my body diving in a pile of money

Nya sidan har fått en form!

Jag skrev för ett långt tag sedan att jag köpt www.theuglyones.se och att jag så småningom tänkt flytta bloggen dit.

Från början installerade jag wordpress på sidan och testade olika teman. Jag ville köra på samma stil som jag har i den här sidan men jag hittade få teman som föll mig i smaken.

Sedan hittade jag Ajaxify.

Men det fanns 2 problem: Det första är att temat inte fungerar (full av buggar) och det andra är att temat är lite för plottrigt och mörkt för min smak.

Jag struntade i det första problemet och pulade lite i temats källkod och förenklade det till slut till följande:

Jag var aldrig riktigt nöjd med den här designen heller då den är... Lite väl tom. Men jag utgick från den och började bygga upp en sida från scratch i HTML, CSS och Javascript. Jag började igår (på jobbet...) och efter några timmar fick jag till följande mästerverk:

Jag fortsatte koda och efter två dagars slit har jag äntligen fått till en design jag är stolt och nöjd över. Jag är inte riktigt 100% nöjd, men tillräckligt för att låta det vara och gå till nästa steg: göra om allt till ett Wordpress-tema.

Designen finns nu uppe på theuglyones.se och jag lär fortsätta pilla och meka med den ett tag framöver. I dagsläget ser det dock ut såhär:

And that's all, good folks! Har du några åsikter eller annan kritik du vill komma med är det bara att holla at ur boii! (som ungdomen säger).

Mvh

 - Alexander S.

Till och från Ataturk - Istanbul

14e Juli åker jag till Makedonien och mellanlandar då i Istanbul i 21h. Jag tänker hinna med en trip i storstan och göra så mycket som möjligt!

Hagia Sophia

Jag har läst på Wikitravel om att ta sig till Istanbul från flygplatsen och det verkar finnas två bra alternativ: buss och tunnelbana. Bussen åker mellan 04:00 - 00:00 och kostar ca 35kr för en tur. Tunnelbanan åker mellan 06:00 - 00:00 och kostar ca 12kr för en tur.

Jag anländer i Ataturk 22:00 och åker därifrån dagen därpå 19:15.

Min plan är att ta tunnelbanan så fort jag kan för att komma till Istanbul i god tid för en utgång. Då jag är ensam och tänkt dygna föreställer jag mig att jag sätter mig på någon bar och smuttar på en öl och tittar på folk och super in atmosfären.

När klockan närmar sig 4 tänkte jag börja promenera till SultanAhmet (som tycks vara stadens Gamlestan) och se på Hagia Sophia och den Blå Moskén. Det hade varit fantastiskt att joina in på en morgonbön och jag hoppas kunna göra detta!

Efter det lär jag äta frukost och åka iväg på ett museum. Runt lunchtid lär jag vara trött som ett as. Då trycker jag i mig en kebab och hoppar på tunnelbanan mot flygplatsen igen! Jag siktar på att vara framme i flygplatsen senast 16:00 för att ha god tid (och felmarginal!) att hinna med flyget mot Skopje.

SultanAhmet / Blåa Moskén

En dag i Istanbul

 "Jag ska se tillbaks, och le, åt allt knas. Om jag överlever dessa tider"

Det har varit ett par tuffa månader och jag har ett par kvar innan jag kan andas ut. Jag försöker alltid göra fler saker än jag klarar av och slutresultatet blir en sölig soppa. Eller att jag drar mig ur.

Att skriva i bloggen blev en av de sakerna som jag drog mig ur.

Idag är det tisdag den 25e Juni och sommaren är i full fart. Låt oss fokusera på det. Om knappt tre veckor åker jag iväg till Makedonien för lite häng med släkten (som jag inte träffat på 5 år!). Jag var sneaky nog att boka in mellanlandningar i Istanbul på ca 24h. Med andra ord prickar jag in två dygn i Istanbul och då har jag tänkt hinna med följande:

• En promenad runt fina delar av stan
• En eller två måltider med äkta, turkisk, kebab
• Ett musée-besök
• En krogrunda

För att detta ska bli till verklighet (utan att jag hamnar vilse, blir rånad och våldtagen - åtminstone är det vad alla andra tycks oroa sig för) krävs noga planering och det tänkte jag göra här på bloggen - tillsammans med er som läser (om ni ens finns kvar).

Idag börjar jag med en lista på vad jag behöver ta reda på och varje dag ska jag bocka av en av dessa:

• Transport från och till flygplatsen Ataturk
• Kartläggning av sightseeing man inte får missa
• Ta reda på var vanliga turkar äter (turistställen tenderar att suga)
• Lista de museum som finns och bestämma mig för ett
• Läsa på om utelivet och bestämma mig för vad som lockar
• Lista do's and don't's och de olika faror som ev. kan finnas för turister
• Skriva och planera en tidslinje så jag hinner med allt utan stress och utan oro för att missa flyget!

Aaaaaand that's(!) the way the Cookie crumbles!

Kom gärna med tips och förslag om du sitter inne på något sådant!

Mvh

 - Alexander S.

Ge mig. NU!